INTERVJUER

Intervju med  Katalin Szegedi om barnboken Lenka

Boken kom ut samtidigt i Ungern och Sverige hösten 2010.

Din senaste bok handlar om en knubbig liten flicka som heter Lenka. Minns du hur du fick idén till boken?

När vi var på semester för några år sedan såg jag en fyllig, rödhårig liten flicka som åkte sparkcykel spritt naken på stranden. Det var en så näpen tös och hon såg så charmig ut. Berättelsen växte fram senare och i boken finns ingen naken flicka på sparkcykel, men hon gjorde sådant intryck på mig att hon senare blev Lenka i boken.

Vad var det som gav den slutliga impulsen till Lenka?

I augusti 2009, helt oväntat, fick jag ett brev från Associazione Culturale Teatrio i Venedig. De tyckte om min blogg som de upptäckt av en tillfällighet och bjöd mig att delta i en workshop för illustratörer i Venedig. Jag kände mig väldigt hedrad, dessutom älskar jag Italien, så jag tackade genast ja. Det enda som oroade mig var att det började redan en vecka senare och man skulle ha med sig ett utkast till en bok. Jag tog uppdraget på stort allvar, det gör jag alltid, så jag började genast skissa på en bilderbok. De första bilderna skapade jag sedan i Venedig.

Vad började du med, text eller illustrationer?

Jag kan italienska så jag skrev faktiskt berättelsen på italienska först för man ville att illustrationerna skulle presenteras tillsammans med text. Det var bara en enkel historia som jag glömt bort efter att jag skrivit en ny berättelse på ungerska. När texten var färdig började jag jobba på illustrationerna.

Vilken teknik använde du?

Jag målade på brun wellpapp med akryl och tempera, sedan klistrade jag annat pappersbaserat material på detta. Detta kallas för collageteknik.

 Varför har du valt denna teknik?

Jag har arbetat med collageteknik i flera år för jag tycker det är ett väldigt spännande sätt att arbeta.

Man brukar säga att illustratörer porträtterar sig själva. Vad tycker du om detta?

Jag är en rödhårig, knubbig flicka fast i vuxen version så jag förstår skälet till din fråga. Ja, Lenka är jag, iallafall till utseendet. Men det är inte medvetet att det ska bli så. Alla de smala flickorna som jag gjort till böcker tidigare är också jag. De representerar mig som ung och slank, kan man kanske säga. Så jag håller med. Illustrerade figurer i böcker liknar ofta sina illustratörer.

Artikeln i sin helhet finns på ungerska på det ungerska förlaget Csimotas hemsida.

*** 

Intervju med Boglárka Paulovkin om barnboken Räven och Musen letar ny lya

Du har skrivit och även illustrerat bilderboken Räven och Musen letar ny lya. Den handlar om en räv och en mus som måste flytta till staden för att skogen de bor i huggs ner. Hur fick du idén?

När jag hittade på historien gick jag sista året på Konstuniversitetet i Budapest. Min son var liten och gick på dagis och vi flyttade flera gånger. På ett ställe hade vi en trevlig granne som dyker upp i boken som farbror Paul. Mina morföräldrar sålde sitt sommarställe vid den tiden och det var den kanske viktigaste platsen för mig när jag var barn. När jag ritade bilden där räven och musen vandrar ut ur sin skog och ”vänder ryggen åt alla minnen av gröna blad” såg jag framför mig skogen som funnits vid sommarstället tjugo år tidigare men som senare huggits ner.

Det finns flera bilder i boken som påminner om Budapest, till exempel marknaden, gatan med de fina husen och stationen som liknar tågstationen Keleti (Östra stationen). Är det riktiga platser du avbildat?

Många författare använder personer, situationer och riktiga händelser i sina böcker och så jobbar jag också, både med text och bild. Man kan känna igen många detaljer men allt är inte taget ur verkligheten. Under några år gjorde jag illustrationer om vardagslivet i den gamla stadsdelen Józsefváros i Budapest och då studerade jag gatorna och de pampiga husen ordentligt.
På bilden av marknaden finns mina personliga intryck av marknaden Garay. När det visade sig att den skulle rivas för att bygga ett nytt modernt shoppingcenter, ville jag teckna av dess detaljer, vinklar och vrår och alla människor som jobbade där för att ha som minne. Huset där Andris bor är inspirerat av ett av de vackra husen på gatan Cserhát i Budapest.

Vilken teknik har du använt för att göra bilderna?

Jag har använt färgat, texturerat papper och målat med tempera och akrylfärg med väldigt torra, hårda penslar av svinborst. Därför är ytan så grov. Många tror att de gjorts med pastellkritor. Konturerna ritade jag med kol och kolpenna. Med den här tekniken kan man inte teckna små detaljer.
Perspektivet har jag i första hand fått fram med olika färgkombinationer och med växling av proportioner. Skuggor använder jag i stort sett bara där de är viktiga för dramaturgin, till exempel i bilden där djuren traskar i solnedgången bland stubbarna efter de nedhuggna träden.

*** 

Intervju med Katalin Szegedi om barnboken Rapunzel

Rapunzel kom ut i Sydkorea först. Hur kom du i kontakt med det koreanska förlaget Kyowon?

Jag kom i kontakt med dem på samma sätt som med de andra utländska förlagen, i Bologna.

På bokmässan i Bologna?

Ja. Som illustratör går man från monter till monter, och visar sin portfolio. Det känns väldigt förödmjukande, för i 98 % av fallen blir man refuserad. Som tur är finns det en enorm vägg på bokmässan, där illustratörer får hänga upp sina affischer. Det är en väldigt bra möjlighet. Tänk vilken fullproppad vägg detta är! Där har flera tusen illustratörer hängt upp sina affischer! Förlagen som letar efter illustratörer tittar igenom och kontaktar dem som de tycker mest om. Jag har fått kontakt med många utländska förlag på det här sättet.

Så det koreanska förlaget sökte upp dig när de såg ditt material på väggen?

Nej, den gången var det faktiskt tvärtom. Vi träffades i Bologna. De hade en annons på den där väggen att de letade efter illustratörer och jag sökte upp dem som en av många andra illustratörer.
Vi illustratörer stod där i kö och när det var min tur sa de att de tyckte väldigt mycket om mina illustrationer och att de skulle söka upp mig.
Det gick några år, jag hade redan glömt det hela när förlaget Kyowon plötsligt hörde av sig och sa att de planerade ge ut en serie klassiska bilderböcker och att jag skulle få chansen att illustrera en av dem.
Varje bilderbok i serien var en klassisk saga från världslitteraturen och illustratörerna skulle vara från olika delar av världen. De valde mig för att illustrera Rapunzel. Så gick det till. Därför är det bra att vara på bokmässan i Bologna.

Rapunzel kom ut i Korea 2005 och i Ungern 2006. Sedan dess har du illustrerat många barnböcker i Ungern och du har jobb i flera år framåt. Har du någon favorit bland dina böcker?

Ja, utan tvekan Alice i Underlandet. Men jag tycker också väldigt mycket om bilderboken Királylány születik (En prinsessa föds) som  är en av de senaste jag illustrerat.

Har du någon favoritillustratör?

Många. För att nämna några namn: Lisbeth Zwerger, Dušan Kállay, Maurizio Quarello, Rebecca Dautremer, Gabriel Pacheco…. Det finns många bra ungerska illustratörer också, bland dem är min favorit Edit Szalma.

Känner du till några svenska barnboksillustratörer?

Ja, den förste jag kommer att tänka på är Lars Oluf Kolsrud. Ett annat svenskt förlag (Lindskog Förlag) har tidigare givit ut en annan bok som jag illustrerat (Flabelino och flickan som inte ville sova), och där blev jag uppmärksam på honom.
Ett norskt förlag gav också ut mina illustrationer i en sagosamling (Eventyr fra Jordens Hjerte) med sagor från olika länder där varje saga illustrerades av en konstnär från det respektive land. Jag illustrerade den ungerska sagan och Sara Lundberg den svenska sagan.
En annan illustratör är Sven Nordqvist som är väldigt populär även i Ungern, jag tycker väldigt mycket om hans bilder.
Naturligtvis känner jag också till den berömde svenske målaren Carl Larssons illustrationer. Men min favorit är Pija Lindenbaum. Första gången jag lade märke till hennes böcker var på bokmässan i Bologna.